Böcker och skrifter av Emilia Fogelklou

Om religionsundervisningen, 1904

Allvarsstunder I, 1903 II 1913

Frans av Assisi, 1907, 1922 och 1972

Förståelseförsök, 1910

Medan gräset gror I och II, 1911

Förkunnare, 1915, 1920

Från hövdingen till den törnekrönte, 1916

Från längtansvägarna, 1916

Ur fromhetslivets svenskhistoria I och II, 1916-17

Birgitta, 1919, 1955, 1973

Protestant och katolik, 1919, 1937

Från Själens vägar, 1920

Apostlagärningarna, 1922

"Så och på jorden", 1923

Vila och arbete, 1924

Befriaren, 1925

Samhällstyper och medborgarideal, 1926

Människan och hennes arbete i psykolioisk-historisk belysning, 1926

Skolliv och själsliv, 1927

Kväkaren James Nayler, 1929

Samarbetets psykologi och förvärvslivet, 1929

Den allra vanligaste Människan, stadier och vägar, 1931

Om den psykiska hälsovårdens mål och medel, 1932

Vad man tror och tänker inom svenska folkrörelser, 1934

William Penn, 1935

Psykologiska faktorer i samband med krig och fred, 1937

Bortom Birgitta, 1941

Arnold, 1944, 1945, 1952, 1976, 2009

Ljus finns ändå, 1948

Barhuvad, 1950

Helgon och häxor, 1952

Resfärdig, 1954

Form och strålning, 1958

Minnesbilder och ärenden, 1963

Brev till vännerna - Emilia Fogelklou (posthum), 1979

Kära Ili, Käaste Elin (posthum), 1988

Övriga böcker

Ulrika Knutsons texter i urval, Emilia Fogelklou Sökare, stigfinnare och gränsöverskridare

Samtidigt med denna utgivning sker också en nyutgivning av Arnold

Köp dem vid sällskapets sammankomster till medlemspris eller via Verbum förlag.

Liv i Överflöd - Prolegomena till Emilia Fogelklou Ulf I. Eriksson

Biografi: ”Emilia Fogelklou, människan och gärningen” av Malin Bergman Andrews (1999).

Den resfärdiga - Ingrid Meijling Bäckman

 

Ulrika Knutsons ”Kvinnor på gränsen till genombrott” (2005) har ett kapitel om Emilia Fogelklou.

Ur boken. En älskares dagbok - Sven Lindqvist

Till Sven Lindqvist hemsida

Som nedladdningsbar pdf-fil. för utskrift

Av Sven Lindqvist 1981 (Med författarens tillstånd)

Sidan 258-259

 
Därför var jag så oerhört tacksam över boken om Arnold. Där tyckte jag mig för första gången se hur två hela människor älskade. Den är förvisso ingen ohöljd sex­skildring. Men den beskriver hur två människor erotiskt och andligt väver samman sina jag till ett gemensamt liv.
När jag nu återigen läste boken insåg jag vad den betytt för mig och jag ville tacka henne som skrivit den. Vi hade redan brevväxlat en tid. Och nu firade jag MUCK med att fara till Lund och söka upp Emilia Fogelklou. Jag hade gullvivor med mig. Hon var hemma. Hon hade tid. Hon var precis den som jag hade hoppats att hon skulle vara, bara ännu underbarare.

När jag, skrev till Ci och berättade om henne var jag noga med att framhäva hennes ålder. "Det är en häxa", skrev jag. "Klädd i en gammal brun kjol, med en scarfs på scoutmaner om halsen och en liten svart hätta, liknande en judehätta, fastsatt på huvudet. Hon är lite döv, talar hastigt, rör sig knyckigt. Hon är gammal, 75 år, har en gammal människas infallna munparti, det där sättet att blöta läpparna, sprucken gumröst och skrumpna händer. Men de berömda ögonen och den inre strålningen, vitali­teten, ivern och chosefriheten - det är vackert. Egentligen ville jag inte att hon skulle ha pratat så mycket, jag ville bara sitta och se på henne. Leendet - ja, om du tänker dig Tomas´ mor men med en lärd människas odefinierbara återhållsamhet och ytterligare 20 år av mödor och mognad - samma leende entusiasm men pressad genom fler filter".

'Jag fick hennes "greklandsbibel" som gåva - tyvärr förlorade jag den under en resa till Grekland några år senare, men det var en skådespelarbiografi där de sista kapitlen utspelade sig. i Grekland. Arnold och hon hade drömt om att få fara dit, men han blev sjuk och dog. Nu hade hon själv varit där. "Och han var med", sa hon, i en så sakligt konstaterande ton att jag först trodde att han verkligen varit med, tills jag kom att tänka på att så kunde hon väl i alla fall inte ha menat - "och märkte att hon satt och grinade åt mig" .

Hon tog mig på allvar. Jag dolde inte för henne att det fanns mycket i Arnoldboken som stötte bort mig, både i det hon sa och i sättet att säga det. Men att det ändå var den bok som hade hjälpt mig mer än någon annan.

Hon frågade ut mig om den Åsbrovärld som jag just hade lämnat, frågade "raskt och rakt, som en lärare", men "- med en levande nyfikenhet som kom den att framstå som mycket märklig. Hon visade mig böckerna på sina hyllor, "slitna, misshandlade och utnyttjade volymer", och talade om dem som Arnold hade gjort, med en otyngd lätthet och förtrolighet som om hon just hade läst var och en av dem.

Jag kände hennes hänförelses väldiga kraft och tyckte att Mi var Ci - sådan hon en dag skulle bli, om 50 år, när vi båda blivit gamla tillsammans. Jag längtade redan efter den dagen.
Till Sven Lindqvist hemsida

Till start