Böcker och skrifter av Emilia Fogelklou
Om
religionsundervisningen, 1904
Allvarsstunder I, 1903 II 1913
Frans av Assisi, 1907, 1922 och 1972
Förståelseförsök,
1910
Medan gräset gror I och II, 1911
Förkunnare, 1915,
1920
Från hövdingen
till den törnekrönte, 1916
Från
längtansvägarna, 1916
Ur fromhetslivets
svenskhistoria I och II, 1916-17
Birgitta, 1919, 1955, 1973
Protestant och katolik, 1919, 1937
Från Själens vägar, 1920
Apostlagärningarna, 1922
"Så och på jorden", 1923
Vila och arbete,
1924
Befriaren, 1925
Samhällstyper och medborgarideal, 1926
Människan och hennes arbete i psykolioisk-historisk belysning, 1926
Skolliv och själsliv, 1927
Kväkaren James Nayler, 1929
Samarbetets psykologi och förvärvslivet, 1929
Den allra vanligaste Människan, stadier och vägar, 1931
Om den psykiska hälsovårdens mål och medel, 1932
Vad man tror och tänker inom svenska folkrörelser, 1934
William Penn, 1935
Psykologiska faktorer i samband med krig och fred, 1937
Bortom Birgitta, 1941
Arnold, 1944, 1945, 1952, 1976, 2009
Ljus finns ändå, 1948
Barhuvad, 1950
Helgon och häxor, 1952
Resfärdig, 1954
Form och strålning, 1958
Minnesbilder och ärenden, 1963
Brev till vännerna - Emilia Fogelklou (posthum), 1979
Kära Ili, Käaste
Elin (posthum), 1988
Övriga böcker
Ulrika Knutsons texter i urval, Emilia Fogelklou Sökare,
stigfinnare och gränsöverskridare
Samtidigt med denna utgivning sker
också en nyutgivning av Arnold
Köp dem vid sällskapets
sammankomster till medlemspris eller via
Verbum förlag.
Liv i Överflöd -
Prolegomena till Emilia Fogelklou Ulf I. Eriksson
Biografi: ”Emilia
Fogelklou, människan och gärningen” av Malin Bergman Andrews (1999).
Den resfärdiga - Ingrid Meijling Bäckman
Ulrika Knutsons
”Kvinnor på gränsen till genombrott” (2005) har ett kapitel om Emilia
Fogelklou.
Ur boken. En älskares dagbok
- Sven Lindqvist
Till Sven
Lindqvist hemsida
Som nedladdningsbar pdf-fil.
för utskrift
Av Sven Lindqvist
1981 (Med
författarens tillstånd)
Sidan 258-259
Därför var jag så oerhört tacksam över boken om Arnold. Där
tyckte jag mig för första gången se hur två hela
människor älskade. Den är förvisso ingen ohöljd
sexskildring. Men den beskriver hur två människor erotiskt
och andligt väver samman sina jag till ett gemensamt liv.
När jag nu återigen läste boken insåg jag vad den betytt för
mig och jag ville tacka henne som skrivit den. Vi hade redan
brevväxlat en tid. Och nu firade jag MUCK med att fara till
Lund och söka upp Emilia Fogelklou. Jag hade gullvivor med
mig. Hon var hemma. Hon hade tid. Hon var precis den som jag
hade hoppats att hon skulle vara, bara ännu underbarare.
När jag, skrev till Ci och berättade om henne var jag noga
med att framhäva hennes ålder. "Det är en häxa", skrev jag.
"Klädd i en gammal brun kjol, med en scarfs på scoutmaner om
halsen och en liten svart hätta, liknande en judehätta,
fastsatt på huvudet. Hon är lite döv, talar hastigt, rör sig
knyckigt. Hon är gammal, 75 år, har en gammal människas
infallna munparti, det där sättet att blöta läpparna,
sprucken gumröst och skrumpna händer. Men de berömda ögonen
och den inre strålningen, vitaliteten, ivern och
chosefriheten - det är vackert. Egentligen ville jag inte
att hon skulle ha pratat så mycket, jag ville bara sitta och
se på henne. Leendet - ja, om du tänker dig Tomas´ mor men
med en lärd människas odefinierbara återhållsamhet och
ytterligare 20 år av mödor och mognad - samma leende
entusiasm men pressad genom fler filter".
'Jag
fick hennes "greklandsbibel" som gåva - tyvärr förlorade jag
den under en resa till Grekland några år senare, men det var
en skådespelarbiografi där de sista kapitlen utspelade sig.
i Grekland. Arnold och hon hade drömt om att få fara dit,
men han blev sjuk och dog. Nu hade hon själv varit där. "Och
han var med", sa hon, i en så sakligt konstaterande ton att
jag först trodde att han verkligen varit med, tills jag kom
att tänka på att så kunde hon väl i alla fall inte ha menat
- "och märkte att hon satt och grinade åt mig" .
Hon tog mig på allvar.
Jag dolde inte för henne att det fanns mycket i Arnoldboken
som stötte bort mig, både i det hon sa och i sättet att säga
det. Men att det ändå var den bok som hade hjälpt mig mer än
någon annan.
Hon frågade ut mig om
den Åsbrovärld som jag just hade lämnat, frågade "raskt och
rakt, som en lärare", men "- med en levande nyfikenhet som
kom den att framstå som mycket märklig. Hon visade mig
böckerna på sina hyllor, "slitna, misshandlade och
utnyttjade volymer", och talade om dem som Arnold hade
gjort, med en otyngd lätthet och förtrolighet som om hon
just hade läst var och en av dem.
Jag kände hennes
hänförelses väldiga kraft och tyckte att Mi var Ci - sådan
hon en dag skulle bli, om 50 år, när vi båda blivit gamla
tillsammans. Jag längtade redan efter
den dagen.
Till Sven Lindqvist hemsida |
Till start |