MÄTA OCH SKAPA Andra söndagen i Fastan den 2 mars 1947
Vidga i denna jordens fastlagstid vår trånga syn på medmänniskan och på
världen! Öppna våra tillslutna dörrar mot din andes nyskapande vind!
Amen - »En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio. Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?» Simon svarade och sade: »Jag menar den åt vilken han efterskänkte mest.» Då sade han till honom: »Rätt dömde du.» Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: »Ser du denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter. Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med smörjelse. Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får litet förlåtet, han älskar ock litet.» Sedan sade han till henne: »Dina synder äro dig förlåtna.» Då begynte de som vara bordsgäster jämte honom att säga vid sig själva: » Vem är denne, som till och med förlåter synder?» Men han sade till kvinnan: »Din tro har frälst dig. Gå i frid» Luk. 7: 36-50. Denna text har vi hört så ofta, att vi knappast märker att den är en av de me t förbluffande i hela Nya Testamentet. Den handlar ej om något botande, snarare om en skandal, som kunde ha ebbat bort till skvaller i stället för att som här uppenbara den splittrade världens gemenskapsväg. Vi skulle nog, de flesta av oss, varit lika fariseiskt chockerade som värden på stället inför den oförmodade händelsen. För det första lever vi ju i planeringens århundrade och har mindre än någonsin sinne för det oförutsedda, oförberedda, plötsliga. All tid är oss redan belagd ett långt stycke i förväg. Vårt intellekt är så snabbt ordnande, att vårt hjärta blivit mycket trögt och senfärdigt att varsna sådant som oväntat stiger in i vår tillvaro nu. När vi läser texten om kvinnan Som impulsivt störtade in, tänker vi kanske att ett sådant skeende hör Österlandet till, och vi makar undan hela dramat till forntiden och Palestina. Men vad det gäller för oss är att flytta in en sådan chockerande händelse här och nu och pröva oss själva inför den. Textens värd är en man ur det fosterländska judiska partiet, kanske en stor affärsman. Att han är en religiöst intresserad och frisinnad person förstår vi av att han bjudit hem Jesus som han också artigt titulerar »Didaskale», mästare. Det saknas dock ej spår av en viss nedlåtenhet. Det kanske inte är så lätt att undgå för en stabiliserad, förmögen och ansedd person, med utpräglad känsla för det förflutna, när det gäller en radikal förkunnare, om vilken det råder högst stridiga meningar. Han bryter ju sabbat och umgås med publikaner. Simon har dock inbjudit honom, om också inte med särskilt markerade artighetsbetygelser som skulle förbryllat oss lite var. Kvinnan, som har en helt annan sorts förflutet, har fått reda på var Jesu finns, och demonstrativt och dramatiskt träder hon in bakom gästen och hyllar honom överdrivet, närgånget, på ett mycket primitivt och feminint sätt. Man riktigt känner den pinsamma tystnad som uppstår inför det obehagliga intermezzot. Hur skulle nu mästaren bete sig? - Värden drar slutsatsen: Han är ingen profet. En profet markerar den skarpa gränsen mellan helgat och ohelgat; han skulle mätt ut sitt avstånd inför denna oförskämda närgångenhet från en av hennes art, indignerat dragit sig från henne eller rent av sparkat undan henne, som något orent och besudlande. I stället låter Mästaren helt lugnt och vänligt kvinnan hållas.
Värden kunde nog utantill profeternas domsutsagor. Men han hade väl
glömt, att deras hårda ord drabbat sådana som ingen annan vågade döma,
icke dem, på vilka centnertungt samhällsförakt redan tryckt sina
verkningar.
Med djup och skälmsk humor svarar Jesus på Simons trots all förtegenhet
avslöjade omdöme. Han replikerar med mätning och räkning, också han.
Han lånar uttryck från affärslivet, sannolikt värdens arbetskrets. Han
talar t.o.m. i siffror! Men det förbryllande är att plus och minuskontot
alldeles får byta plats. Skulderna tar han inte undan – det är inte
fråga om lättvindighet. Att kvinnans är många, stryker han alls inte
över, inte heller att själva deficit på det andra kontot ter sig mycket
mindre. Men när hatt slår upp huvudboken för oss, så kommer där en
irrationell faktor med, som blåser alla de rediga kolumnerna i oordning,
precis som om en yster vind utifrån hade kommit och vänt bladen i
kontorsboken! Efterskänkande kan få plats i en kassabok; men 500
efterskänkta lämnar där 10 gånger större deficit än 50 - så är det ju i
alla timliga värdearter, som kan mätas och vägas. Men så kommer Jesus
med värden från ett annat livslager: skapandets och förnyandets, och då
blir resultatet alldeles motsatt - kärleken kan växa, där förtjänsten
minskar! Några ord om kvinnan. Vi behöver alldeles inte idealisera henne. Det gör inte Jesus heller. Vi vet ju inte vad som överväldigat henne, så att hon trotsar alla hinder, finner ut var Jesus är och som en slösande giverska ger honom det finaste och grannaste hon har i ting och åtbörd. Hon vill komma med fest och glädje till den vars dagar är fyllda av arbete. Vad man ville ha kunnat fånga in människan med detta frikostiga väsen! Kvinnor och män med den livsföring, som vad henne beträffar anges som allmänt känd, får ofta en låg och cynisk uppfattning om alla av motsatt kön. Ett är här klart, hur lite vi än vet om henne: hon har inte kommit för någon vinnings skull, hon har inte den ringaste spekulation på något som hör ihop med kundkretsen. Hon kommer inte för att visa sig. Har hon i Mästaren upptäckt en sorts människa och man, inför vilken konsten att älska fått en absolut ny inriktning?
Det ligger nära till hands att sätta opp till jämförelse Sokrates'
samtal med Theodote. Sedan Sokrates lugnt och vänligt resonerat med
henne, frågar hon lite skeptiskt om väl han kan förstå sig på
kärlekskonster. Filosofens skämtsamma och fullt bejakande svar väcker en
stingande undran: det måste finnas en helt annan sorts kärlek, än den
hon vetat av. Jesus var inte blind för det levandes glans. Hans blick trängde tvärs igenom råämnet, detta primitiva och måttlösa, som ännu bar färg av hennes förflutna. Han mätte inte hennes andliga kontur, som man mäter ting. Han såg den gnista liv i vardande, den radioaktivitet, som skulle om inte plåna ut, så åtminstone genomlysa det förgångnas livsform. Vi anar ju inte vad för en hemlighetsfull insikt, som brast fram i hennes demonstration. Han mätte henne inte med mått, utan upptäckte det nya livet, gudsbilden, kärnan. Han säger inte som till den kvinnan som höll på att bli stenad: »Gå, synda icke härefter. Han har ingen generell behandling av olika individer. Han reser henne upp med ordet om förlåtelse som ett fullbordat faktum. Och efter det explosiva ömhetsutbrottet, säger han henne till avsked: »Gå i frid». Vi vet intet om det vidare resultatet, och om de andra bordsgästerna vet vi ju ingenting. Värden, kvinnan, mästaren. – Det var tre främlingar som stötte ihop. Men i ett enda ögonblick blottas helt olika sätt att se på livet. Värden trodde på Gud, men inte på människan. Jesus talar inte om Gud, men han ser på en människa som på ett barn av sin fader. Han kan så tro på människorna tvärsigenom allt.
Vi
får ingenting mera veta om värden. Han var nog inte mera fariseisk, han,
än vi alla är mest. Han hade säkert en eller flera livspunkter, där
även han stod öppen och förväntande, icke dömande. Kanske hade han inför
en son eller dotter - eller rent av inför sitt parti – inlevelsens
soliga förväntan. Han representerar det stabiliserade, som redan funnit
sin form, kanske en skön form, och fastnat i den. Vi har alla, utom på
våra hjärtpunkter en sådan frestelse, inte minst vi som går in i
ålderdomen, då skapelsesynen lätt vissnar och torkar bort, därför att vi
sett så mycket vissna ner omkring oss. Det är inte lätt att tvärs igenom
en världsundergång ana världsförnyelsens under.
Och detta är vad vi alla har så svårt att ge möjligheter för _ i vår
stora världsbild och i vår lilla umgängelse. Vi går alla omkring och
mäter och dömer med det förflutna som mått. Det är själva beviset på att
vi har intellekt. I tingens värld är det nödvändigt att mäta, det må
gälla att bygga hus eller torn, eller pröva vad en viss tomt räcker till
eller vid en persons anställning på en viss plats och för vissa
behövliga göromål. Allt det begränsade, presterade, de redan givna
möjligheterna, de 500 och de 50, de kan och skall mätas.
Vad har inte människan därmed åstadkommit! Vi lever mer än någonsin med
mätsticka som kultursymbol: tidsmätning, intelligensmätning,
effektivitetsmätning o. s. v. Och det har sin plats. Men vi
använder mätstickan på fel ställe. Vår motvilja mot att ändra tankevanor
håller i sig. I den mekaniska tidsåldern blev den än mera fixerad. Vi
ser det som en dygd att behandla liv som ting. En människa blir
en representant för ett fiendeland, ett annat parti, en annan sorts
»ämne». Varje människa har någon gång upplevat den oerhörda kraftutlösning som skedde, när någon upptäckte nya möjligheter inom oss, trodde på mig »som jag sprang i Guds tanke fram», trots alla mina 70 gånger 7 förseelser. Må var och en av oss rannsaka sig själv har vi inte lagt ner oändligt mycket mera kraft på att mäta och döma också i livets värld, där metoden är fel, än på att gå upptäckarvägar och öva denna inlevelse, denna strålning, som hjälper livet att spira.
Hör inte den stora levande förnyelsen, den dagliga begynnelsen, till
livets kärna? »Förnya dig dagligen, förnya dig dag från dag, ja, förnya
dig i dag» stod det på en kinesisk fornkejsares badkar, densammes som
sedan påtog sig sitt folks skuld och ensam gick ut i ödemarken. Men
minst lika viktigt är det att förnya min syn på medmänniskan, inte
spika fast henne vid sitt förflutna, utan stå villig att upptäcka henne
på nytt dag från dag. Men det gäller också härvidlag:
----»en enda sak, där jag har drömt – Och det är just de inre förtrollade landen, den gömda förhistorien, inte deras politik, inte deras missgärningar i det förflutna _ som vi måste lära oss finna i de nya kommunikationernas tidevarv. Det var lång, lång väg ännu mellan gästabudsvärden och kvinnan; men Jesus såg in i hennes »inres förtrollade land», in till det oförutsedda och förut osedda. Och den strålen aven blick hävde avståndet. I ny världsbild tvingas vi se strålning som verklighetens väsen. Vi måste spränga våra förkapslingar av självhävdelse och nationalistiskt mervärde till inlevelse i ny männnisko- och folkgemenskap. Vår egenart brister inte med vårt isoleringsskal - den ligger tryggt i vår ofrånkomliga, historiskt vordna väsen, lika visst som livsgrodden, när fröskalet brister. I alla våra stora och små mellanhavanden är själva relationsarten det viktigaste! Där förvandlas vår historias riktning, där sker mutationen.
Skall vi psykiskt sett förbli avgränsade skaldjur och andligen isolerade
nationer? Eller fritt rörliga väsen med öppenhet och upptäckarvilja
inför det olika? Men skal är till för att brista, för att sprängas av livets strålkraft där innanför!
Låt kärlet brista, låt dess nardus strömma!
|